måndag 16 augusti 2010

Fin eller fulkultur

Vad är fint och vad är fult i kulturens tecken?

Detta är en fråga som intresserat mig i många år, var går gränsen mellan fin & fulkultur?

Varför är Ingmar Bergman fin och Renny Harlin ful? Varför är P-O Engqvist fin och Jan Guillo ful? Är Nick Hornby fin eller ful?

Klassik musik är fint, eurodisco är fult, detta tror jag att de flesta håller med om, men varför är det så? E-Type kontra Mozart, E-Type i Bandhagen, Mozart på Östermalm, vad lyssnar de på i Årjäng?

Att vissa författare och kompositörer/artister anses finare än andra är helt klart, men var går gränsen?

Varje gång det delas ut Nobelpris i litteratur ökar den vinnande författarens försäljning oerhört, men jag undrar hur många som faktiskt fortsätter läsa samma författare efter första försöket. Vi vill nog alla vara lite fina ibland, men det fina är ofta lite svåråtkomligt, inte helt lättsmält, så är vi inte vana vid finkultur återvänder vi nog gärna till våra kära pocketböcker från topplistan på Pocketshop.

Har man fått Nobelpriset är man för alltid finkultur. För att få detta åtråvärda pris får man emellertid inte vara populär, för alla vet ju att populärkultur och finkultur är som olja och vatten. Finkultur måste alltså vara svårt och fulkultur populärt. Hur funkar då Fanny & Alexander? En fantastisk film av en fin regissör som blev mycket populär, paradoxalt så in i helvete (se där finspråk och fulspråk i samma mening). Emellertid tror jag att finsmakarna helst sett att Herr Ingmar hållit sig till Dramaten.

Det är ok att kritisera finkultur, men inte lika ok att kritisera populärkultur eftersom det är så många som gillar just populärkultur, därav namnet. Säger man att E-Type suger får man hela Västerås efter sig, men säger man samma sak om t.ex. Paganini (ej att förväxlas med smörgåskedjan med liknande namn) är det nog inte så många utanför kulturetablissemanget som reagerar.

Men frågan är som sagt var gränsen går.

Tror den går hos oss själva. Är man fulkulturell är allt som man inte tycker om finkultur och vice versa.

Tror också att det handlar om tid, har man tid och intresse för något, t.ex. musik kommer man så småningom att söka sig till nya områden och stilar, E-Type blir då rätt enformigt i längden, man behöver helt enkelt utmana sina öron lite för att få den stimulans man söker.

Därför är de fascinerande när vissa bara tycker om finkultur, hur har de tid att lära sig att uppskatta Orhan Pamuk (har bara läst "Snö" och den var svindålig), Bach, Renoir och allt annat fint. Det är nog så att umgås man i finare kretsar är det inte helt ok att säga att man gillar Stieg Larsson och gärna lyssnar på Roxette och umgås man i fulare kretsar är det lika ook att lyssna på svår jazz och läsa Pär Lagerqvist. Det gamla uttrycket "Man blir som man umgås" har aldrig varit sannare. Vad gör man då om alla ens vänner tycker att Stieg Larsson trilogin om den smala fula tjejen är det bästa som skrivits och man själv tycker att det är smörja, byter man vänner?

Ibland är det nog tyvärr så, man söker sig till de som delar ens egen smak och intressen fullt ut, istället för att utbyta åsikter och kanske lära sig något nytt. Faan va tråkigt!

Själv gillar jag lite av varje, läser gärna spionromaner, alltså läser jag gärna Guillo, men ännu hellre Tom Clancy, Ken Follet eller Frederick Forsyth. Samtidigt hör Imre Kertez, William Golding och Fjodor Dostojevski till favoriterna.

För att undvika konflikter med min omvärld läser jag emellertid numera endast kokböcker.

Tänk om Strindberg hade skrivit kokböcker istället

1 kommentar:

  1. http://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

    http://www.camillalackberg.com/

    (det gör inte böckerna dåliga att hon är ihop med Martin Melin...)

    SvaraRadera